Sabrina visar vägen

Någon sjöfartsbakgrund står inte att finna någonstans i Sabrina Jikanders släktträd. Efter studenten från medieprogrammet var planen mest att skaffa sig en plan överhuvudtaget, som hon själv uttrycker det. 

– Jag visste inte vad jag skulle göra efter gymnasiet. Det enda jag visste var att jag inte skulle komma in på journalisthögskolorna, men så kom jag på att jag skulle göra lumpen.

Sabrina Jikanders berättelse är full av tvära kast och förändrade omständigheter, men hon är noga med att det inte är fråga om tillfälligheter och bananskal. Snarare går det att skönja ett mönster av målmedvetenhet och en förmåga att snabbt formulera en ny riktning när hinder dyker upp längs vägen.

– Jag insåg att ligga i tält inte är något för mig och föreslog flottan. Jag trivdes bra och bestämde mig för att bli yrkesofficer, sökte till det som i dag heter Försvarshögskolan och blev antagen, men fick då beskedet att det inte skulle bli någon utbildning.

I Sverige rådde nedrustningstider och med sparbeting inom försvaret, men livet till sjöss under tiden i flottan hade gett mersmak och efter att ha kompletterat med kurser i matematik och fysik på Komvux sökte hon sig till sjökaptensprogrammet på Chalmers i Göteborg 2005. Bara för att upptäcka att den där officersutbildningen på Försvarshögskolan snart kom igång trots allt.

Lösningen? Att läsa till både reservofficer och sjökapten.

– Min utbildning har inte varit så rak. Jag har både en militär examen och en civil sjökaptensexamen. Det var vanligare förr, men är inte så vanligt i dag.

Yrkesbanan har inte heller varit av det rakare slaget. Hon hade hunnit med att testa på livet som fänrik, kontorsanställd och som styrman i Roro-trafik, innan hon hittade det perfekta sättet att kombinera arbetet till sjöss med familjelivet i land, i form av ett jobb på passagerarfärjan M/S Birka Stockholm.

Efter många år av hårt slit för att få ut sitt sjökaptensbrev hade allting fallit på plats. Då kom coronapandemin.

– Vi blev uppsagda. Jag väntade mitt andra barn, så jag hade inte jättehöga förväntningar att hitta ett nytt jobb, men under min mammaledighet såg jag att Sjöfartsverket sökte en lots i Stockholm, något som jag hoppades på att jag hade tillräckligt med erfarenhet för.

I dag är hon inte bara färdigutbildad lots, utan den första kvinnan någonsin som innehar ämbetet i Stockholms lotsområde.

Vad saknar du mest med ditt liv till sjöss?

– Ingenting. Eller: jag trivdes jättebra på Birka och saknar mina kollegor och gemenskapen som man får inom en besättning som jobbat länge ihop och hade nog varit kvar där om inte corona hade kommit. Det var ett toppenjobb. Men livet är sådant: vem hade räknat med en pandemi? Jag ser bara framåt och tror inte att jag hade kunnat göra det jag gör i dag som lots utan alla mina tidigare erfarenheter. I dag känns detta som mitt drömjobb.

Vad tänkte du om lotsyrket tidigare?

– Jag har känt till lotsyrket sedan jag gick på Chalmers, men då kändes det så avlägset, som något som blir aktuellt först efter väldigt lång erfarenhet till sjöss. Jag är van vid att ta lots efter alla mina år på sjön, så på det sättet har jag kommit i nära kontakt med yrket.

Tyvärr upplever jag inte att branschen i stort har förändrats så mycket, men samtidigt är det jättestor skillnad från en arbetsplats till en annan. Ju fler tjejer som arbetar ombord, desto större öppenhet. 

Om du fick träffa den unga tjejen med journalistdrömmar, hur skulle hon reagera på att det blev lotsyrket för dig?

– Jag tror faktiskt att hon hade skrattat. “Nej, inte en chans”, hade hon sagt. Just eftersom det ligger så långt ifrån den bild jag hade av vad jag skulle göra.

Rekommenderad läsning